Sverige bryter mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna genom att inte följa artikel 12 i deklarationen.
FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna ingår som en del av folkrätten och ingår också i övrig internationell rätt. Rättigheter styr förhållandet mellan staten och invånarna. De kräver också skyldigheter som staten har till sina invånare. De mänskliga rättigheternas ursprung kommer, med ungefär lika delar, från den engelska Bill of Rights från 1689, och den franska Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789 och den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776.
De mänskliga rättigheterna anses gälla över hela världen, oavsett omständigheter. De gäller för alla individer, oavsett etnisk tillhörighet, hudfärg, kön, språk, religion, sexuell läggning, politisk uppfattning eller social ställning. Bland annat är det fastställt att alla människor är födda fria med samma värdighet och har samma rättigheter. De rättigheter som skyddas i den primära folkrätten skall upprätthållas i juridisk mening, oavsett anslutning till internationella överenskommelser.
Man kan man skilja mellan konventioner och protokoll, som blir bindande när de olika staterna förklarar sig bundna till dem.
EU har lyft frågan om de mänskliga rättigheter till en central plats som formuleras i Europakonventionen.
Den artikel i de mänskliga rättigheterna som Sverige inte följer till alla delar är artikel 12. Artikeln är också denna bloggs huslag och säger så här:
Artikel 12.
Ingen må utsättas för godtyckliga ingripanden i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens, ej heller angrepp på heder och anseende. Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.
Den första meningen är en del av Sverigse syn och förmodlgen de flesta invånares syn på individens krav på skydd. Det andra stycket handlar om att ge folket detta skydd genom landets lagar. För Sveriges del finns dessa lagar men de följs inte.
Vi formulerar sista stycket stående för sig själv:
Envar har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.
Alla som varit utsatta av brott mot artikel 12 och därmed också brott mot våra lagar, och anmält detta för att kunna åtnjuta det skydd FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna, som FN ålaggt alla stater, märker mycket snart att de inte erhåller ens en liten del av det skyddet i vårt land.
Vår stats metod att reglera den skyldighet som ålagts densamma undviks på två sätt genom att:
- Värdera brottet som av ej allmänt intresse och därmed tvingas driva ett eventuellt mål i egen regi med mycket stora kostnader som resultat
- Inte vidtaga åtgärder mot mötesplatser där man kan vara anonym och i skydd av anonymiteten bryta mot artikel 12 i de mänskliga rättigheterna
De är många som kan vittna om det uteblivna skyddet mot uthängning, förtal och andra kränkningar som regleras i Artikel 12. Det uteblivna skyddet, och där med också btottet mot Artikel 12, beror oftast på den handläggande åklagarens egen moraliska uppfattning om brottet “når upp till verkshöjd”.
Stänga ner de webbsidor som bryter mot Artikel 12 är inte att tänka på. Så fort webbplatsen ligger utanför Sverige kapitulerar rättvisan direkt. Man bemödar sig inte ens att ta reda på om webbplatsen ens ligger utomlands. Flashback, som exempel, ligger i Sverige men våra myndigheter påstår, envist som en åsna, att det ligger utanför Sverige.
Det sägs ofta att åklagarna i Sverige följer benhårda regler för när ett mål har uppnått “verkshöjd”. Idén bakom rätt “verkshöjd” kommer ur de kostnader det medför när staten driver mål genom åklagare.
Med den, förmodligen, oskrivna verkshöjdsregeln bryter Svenska staten mot de mänskliga rättigheterna.
Jag skev här ovan att “beror oftast på den handläggande åklagarens egen moraliska uppfattning”. Det är inte bara i dessa frågor åklagarens egen moraliska uppfattning styr rättvisan i Sverige. I griftefridsmålet mot den sk “skelettkvinnan” syntes mycket tydligt att “verkshöjden” kan bestämmas av den aktuella åklagaren, i detta fall Kristina Ehrenborg-Staffas, själv. I det målet lyftes en helt laglig handling till en av de största mediala händelser för brottsmål någonsin i Sverige. Kristina Ehrenborg-Staffas egen moraliska syn lyftes till i det närmaste något som mer liknar moralpanik och som under hela processen, från frihetsberövandet till strax före Högsta domstolen, utgjorde målets kärna. Men det räckte inte med det utan det fortsatte med den kollegiala andan att skydda och hjälpa varandra på ett sätt som direkt skapar ett rättsäkerhetsproblem där bla den kände åklagaren i fallet Julian Assagne, dvs Marian Ny, var inblandad med att erbjuda Kristina Ehrenborg-Staffas hjälp i det moraliskt tvivelaktiga målet som aldrig skulle bli ett mål om alla insåg att de ”har personligt ansvar för att ta reda på reglerna”.
Staten, genom vår Riksdag, bör ställa allt till rätta och börja följa alla delar av de mänskliga rättigheterna och ge åklagarväsendet en uppsträckning.
Om detta inte sker riskerar Sverige att anmälas för brott mot de mänskliga rättigheterna som vi just nu undersöker möjligheten för.
Det skall tilläggas att det faktiskt händer, även om det är sällsynt, att förtalsmål drivs av åklagare. I skrivande stund hör jag på radions nyheter att en journalists anmälan drevs av åklagare till seger i domstol där näthataren fälldes för brott, mer om det senare.