Under åren har vi läst mängder av utredningar, andra dokument och domar. Vanliga människor har tidvis svårt för att skilja på sin egen moral eller egna idéer och praktisk verklighet. Det gäller även inom rättsväsendet. Men där är de mer på sin vakt mot att lägga in egna privata värderingar eller sin eventuella moral i arbetet. Men det händer och när det händer går det ofta illa och till stor förvåning låter man det gå illa. Dvs, ingen försöker stoppa eländet och ta ansvarig i kragen. Det är inte nog med det, man hjälps också åt inom rättsväsendet att stötta den som råkat ut för att inte ha ett neutralt förhållningssätt till sitt ärende. Man hjälper alltså till att dra ärendet efter sina egna värderingar istället för den lagstadgade neutraliteten. Ett sådant tillvägagångssätt är inget annat än en katastrof för den som drabbas av det.
Sture Bergwall
I princip räcker det med att nämna Sture Bergwall så vet det flesta att vårt rättsväsende kan fälla folk för brott på uppdiktade historier, felaktiga analyser och en rejäl portion moralpanik. Moralpaniken bygger på att killen är dömd för ett annat avskyvärt brott och då utgår man från det. Men bara om man inte är tillräckligt professionell att bortse från tidigare brott när man tar fram bilden om den man skall utreda. När väl utredningen börjat i en anda av moralpanik stöds detta av alla andra från rättsväsendet. De hoppar in i målet i värsta kamratkorruptionsstil som bara kan hända inom rättsväsendet. Det krävdes alltså en person med rak ryggrad som Hannes Råstam med en dokumentärfilm för att folk inom rättsväsendet skall vakna upp ur den bekväma moralpanikdvalan. Efter dokumentärfilmen gick det fort och Sture friades snart från alla mord han var dömd för. Yrvaket försökte man nu förklara hur det gick fel medan andra fortsatte att försvara alla fel som begåtts. Regeringen tillsatte en utredning som skulle ta reda på hur det kunde gå så här snett och kom fram till att det berodde på:
- Sture Bergwalls falska erkännanden
- Den särskilda hänsyn som togs till Bergwall, som ledde till att upprepade felaktigheter vid förhören accepterades som ”medvetna avvikelser”
- Att utredningsgruppen var i det närmaste intakt under nio år, vilket kan ha förhindrat kritiska tankar från att tränga in i utredningsarbetet
- Att balansen mellan åtal och försvar uteblev vid rättegångarna, på grund av försvarsadvokatens lojalitet mot Bergwall och att åklagarens inte lade tillräcklig vikt vid bevisningens svagheter och tänkbara alternativa förlopp
Med andra ord var han redan innan utredningen fälld för brott i huvudet på de som drabbats av moralpanik och då går det så här fel.
När en åklagare drabbas av moralpanik
Polisen ryckte ut till en lägenhet efter ett telefonsamtal att någon skjutit med ett vapen från ett fönster. Det visade sig sedan att anmälan var falsk, ingen hade skjutit alls. Fönstren gick inte att öppna och balkongen var försedd med ett nät. Polisen gick in i lägenheten och hittade ett skelett på golvet som var upplagt för fotografering eftersom det skulle säljas. Men polis och åklagare drog slutsatsen att någon mördats och låg nu på golvet. Det måste sägas vara en extremt amatörmässig slutsats eftersom det var ett skelett som låg där och skelett är tämligen svårt att mörda. Skelettet är så att säga redan död. Senare visade det sig att skelettdelarna var inköpta genom lagliga kanaler. En beställning fastnade i Tullen men efter att en åklagare tittat på fallet slogs det fast att det inte var olagligt att importera och inneha skelett eller skelettdelar som inte är avsedd för begravning i Svensk jord.
Moralpaniken sprider sig
Efter att man hitta några hyllmeter böcker om sexualitet gick utredarna noggrant igenom vad böckerna innehöll. Åklagaren fastnade för böcker om nekrofili som var en mycket liten del av dessa böcker. Åklagaren tog tidigt kontakt med Tullen och fick då reda på att skeletten är importerade och att en annan åklagare sagt att det inte alls är olagligt. Åklagaren kände alltså mycket tidigt i utredningen till att det inte alls är otillåtet att inneha skelett och att Helenas skelett var importerade. Men “vår” åklagare gav sig inte för man skall “fan inte ha skelett hemma”, det är ju avskyvärt. Utredarna fortsatte att gräva och hittade också en mängd dokument på några CD-skivor nedladdade från nätet om sexualitet som var Helenas stora intresse under några år tidigare. CD-skivorna låg i en soppåse ute i rummet klart all slängas. Under rättegången sades att skivorna låg uppe på arbetsbordet och måste då alltså vara ett pågående arbete. Efter protester mot det ändrade sig polisen som vittnade att skivorna låg under arbetsbordet. Men även det är fel för de låg i en sopsäck ute i vardagsrummet nära utgången för att slängas. Lögnen med att CD-skivorna var placerade på arbetsbordet låg till grund för den långa häktningstiden eftersom det skulle betyda att brottet var pågående. Det är så det vinklas när åklagaren vill häkta någon. Här nedan är beviset var CD-skivorna låg. Bilden är tagen av polisen själv och hindrades av åklagaren för att lämnas ut men vi lyckades ändå få ut de 52 bilderna:
Den minsta delen av dessa skivors innehåll bestod av människans sexualitet och den minsta delen av den delen bestod av nekrofili. Merparten var nedladdat från nätet och var inte mycket att säga om. Där fanns bland annat texter som åklagaren fick för sig skrivits av Helena själv. Där fanns också nedladdade bilder som åklagaren vill få det till att det var Helena som var på bilderna. Man hittade också en massa andra saker som normalt finns i ett hem varav man plockade ut och komponerade ihop dessa så att det skulle se ut som att Helena gräver upp lik. Av en polis i utredningen fick vi reda på att polisen inte höll med åklagaren i sin arbetsmodell. De sade också till åklagaren tidigt i utredningen att det inte är olagligt att inneha skelett. Men åklagaren körde vidare i sitt moralrace.
Rollspel
Helena författade långt innan denna händelse också rollspel. De texterna gicks noggrant igenom av utredarna för att kunna koppla till den Helenas aktivitet till mord, skelett och annat. Utredningen kring det pågick i ett par veckor tills en person med insyn i Helenas göranden sade:
Men snälla ni, vet ni om att ni utreder ett rollspelsmanuskript?
Polisen blev ovanligt tyst och gick vidare i utredningens andra delar.
Geocaching
Helena hade också sysslat lite med Geocaching. Med Geocaching letar man ute i det fria efter utlagda små lådor med hjälp av koordinater från internet eller efter gåtor som skall lösas. En del av detta material användes i utredningen och gjordes om till verkliga händelser eftersom åklagaren förmodligen vill så på grund av att en del av gömställena var på suspekta platser. Naturligtvis ger detta signaler mot helt fel riktning i utredningen men framför allt skapar dessa märkliga texter i förundersökningsprotokollet underlag för sjuka spekulationer på nätet till stor skada för Helena och de anhöriga.
Plockade ihop här och där
Åklagaren plockade alltså ut det som bäst passade in på mord-gräva-upp-döda-nekrofili-teorin ur nedladdade texter, ur manuskript för Geocaching och en del annat. När en utredning plockar ihop mängder av små detaljer uttryckta ur sitt sammanhang och sätter ihop det i önskad riktning kan man fälla vem som helst för brott. Det är exakt så åklagaren gjorde i detta fall. Mycket av materialet var flera år gammalt och därmed preskriberat om det skulle varit ett brott. Man kan fråga sig varför åklagaren valde att göra på detta vis? Reglerna föreskriver att ta med sådant i utredningen som också kan fria en misstänkt och man skall absolut inte plocka ur texter ur sina sammanhang i en utredning, det borde vara kriminellt. Orsaken till valet att göra på det viset kan stavs “moralpanik”. Åklagaren ville så innerligt fälla Helena för innehavet av skelettdelar och då var allt tillåtet.
Åklagaren drev också teorin, som hon knappast trodde på själv, att skelettdelarna användas sexuellt. Bakgrunden till den sexuella biten med skelettdelarna var ett antal bilder där en kvinna kråmar sig med dem. De bilderna är nedladdade från 4chan och visar en helt annan kvinna. Förmodligen drevs den biten för att lägga en avsevärt större tyngd över ordet “skymfligen”. Moralpaniken var så tilltagen att åklagaren också använde Willyspåsar som en del skelettdelar var invirade i som argument att Helena skymfat de döda. Orsaken till denna stora “bredsida” i rätten berodde förmodligen på att visa upp en person som inte borde gå lös på våra gator och på så sätt vinna målet och i Hovrätten få till ett prejudikat att ingen får ha skelettdelar hemma.
Drog in media i taktiken
Åklagaren gick så långt att hon i intervjuer för media upprepade gånger sade att den Helena är nekrofil som utnyttjat skelettdelarna sexuellt. Hon delade också ut horribla bilder som åklagaren sade var Helenas skelett och vissa bilder på Helena själv. Hon nämnde inte med ett ord i dessa intervjuer att bilder och texter kan var nedladdat från nätet fast utredare sagt det till henne att det förmodligen är så. Man kunde bla inte hitta den frys som på bilden innehöll en skalle. Det var ingen sådan frys i lägenheten hon bodde i då och det fanns ingen sådan frys i lägenheten hon bodde i tidigare. Frysen var såld i Tyskland och har aldrig sålts utanför det landet. Bilderna med skallen i sängen var inte hennes för hon har aldrig ägt sådana sängkläder eller en sådan säng. Tapeterna på bilderna kunde inte heller polisen hitta i någon av lägenheterna. Poliserna kunde inte hitta de sängkläder eller säng vare sig hemma hos henne eller där hon bodde tidigare, som var med på bilderna. Bilderna var helt enkelt nedladdade från nätet och är på en annan person och i en annan lägenhet med en annan kyl än vad Helena någonsin haft. Den felaktiga bilden som målades upp upprepades i flera tidningar, i radio och i teve. Syftet var naturligtvis att skapa avsky hos de som dömer för att fälla Helena. Åklagaren drog sig inte alls för att dra Helena i skiten så att både hon och hennes anhöriga fick sina liv i princip förstörda. Alternativt var åklagaren så exalterad av detta mål som hon trodde var stort att hon bara körde på utan att tänka på Helenas och de anhörigas konsekvenser.
Det räckte inte med vanlig media
Åklagaren tyckte förmodligen att det enorma tryck från media ut i samhället som hon skapat inte räckte. Åklagaren kallade alltså till presskonferens och dit anlände också utländsk media. Utanför presskonferens såg det ut som en rymdbas med parabolförsedda bilar och en massa kablar mm. Inne på presskonferensen upprepade åklagaren allt det som tidigare spridits ut och lite till. Någon verkade vara lite kritiks till fallet och då svarade åklagaren i direktsändning:
Läs på Flashback får du se!
Första frågan som dyker upp i våra huvuden efter den meningen är om åklagaren driver målet efter den galna tråden på hatforumet Flashback? Ett forum som ljuger och fantisera en massa skit som inte stämmer alls och av bara farten kränker folk i en utsträckning vi aldrig sett tidigare. Är det den tråden hon hänvisade till för flera miljoner lyssnare i flera länder? Det är långt ifrån en sansad och korrekt åklagare som till och med använder de i Sverige förbjudna hatforumet Flashback i sin argumentation för att visa att hon är på rätt spår. Vi frågade oss om vi verkligen är i Sverige eller om vi befinner oss i en diktaturstat som skall processa mot en politisk motståndare och därför hittar på en massa elände om den personen?
Helena tog tillbaka media
Efter tre månader i häktet, som hon fick sitta med fulla restriktioner helt i onödan, tog hon genast kontakt med media när hon kom ut. Taktiken var att berätta sin version dvs den sanna versionen för att få media på sin sida. Flera tidningar, radiokanaler och tevekanaler stod på kö för att få träffa Helena, det var helt galet de första dagarna. Ganska fort vreds medias uppfattning i fallet att det var fråga om ett rejält övertramp av åklagaren. De skrev inte uttryckligen så men det förstår man när intervjuerna publicerades. Efter denna taktiska manöver av Helena ställde media betydligt besvärligare frågor till åklagaren som strax därefter vägrade tala med dem under resten av processen. Åklagarens storstilade mediala framträdande slogs i spillror av Helena. Åklagarens taktik sjönk ihop till ingenting.
Hovrätten
Åklagaren krävde stängda dörrar när bilder skulle visas. Men Helena protesterade och krävde att dörrarna skulle vara öppna hela tiden för det är inte hon på bilderna. Åklagaren svarade då att dörrarna måste stängas för att inte skada den som är på bilderna. Åklagaren sade i princip att hon vet att det inte är Helena på bilderna utan någon annan och den personen får inte skadas eftersom den personen inte är med i denna process. Det är en klassisk försägning som inpräntats i vårt minne och bevisar för oss att det vi gissat med att skrämma fram en fällande dom stämmer. Kravet på stängda dörrar hindrade dock inte åklagaren från att lägga upp alla bilderna på bordet i pausen bland folk utanför förhandlingsrummet:
När Hovrättsförhandlingarna var slut vandrade den misstänkte stolt ut genom hovrättsdörrarna i visshet att hon vunnit. Helena friades i alla delar åklagaren ville fälla henne för och moralpaniken hade än en gång förlorat mot sanningen.