Det finns bra åklagare
Det skall inte stickas under bordet att det finns bra åklagare. Av någon outgrundlig anledning jobbar de helt tyst i bakgrunden. De kan vara framgångsrika men väljer ändå att ligga kvar i bakgrunden helt skilt från kändisskaps yra. Det hedrar dem och det är dessa åklagare som är de bästa inom åklagarväsendet just därför att de inte har agendan att bli kändis. De är i stor majoritet men verkar vara i liten minoritet i jämförelse med den verkligt lilla minoriteten som strävar efter kändisskap.
Kändisagendan
Jag ser tydligt att det finns åklagare som verkligen vill bli kändisar, inget snack om saken.
När Julian Assange hade haft sex med en kvinna som sedan polisanmälde honom för brott friades han senare av en åklagare och allt var väl för Assange så långt. Men Julian Assange är minst sagt en Världskändis och all kontakt med honom, eller mot honom, kan rendera till ett Världskändisskap. Därför är det inte förvånansvärt att en åklagare startar ett mål mot Assange och kräver honom utlämnad till Sverige.
Jag, och flera andra, kan inte tro att den åklagaren ömmar så mycket för en liten polisanmälan, som en annan åklagare lagt ner, för att skipa rättvisa. För mig lyser det igenom att det mer handlar om att bli en världskändis som från nu kommer att bli, och vill bli, intervjuad av all världens media.
Varför ett litet knippe av åklagarkåren mer än gärna går ut stort i media tolkar åtminstone jag att det handlar om suget till kändisskap. Märk väl att jag inte tar ställning till det Julian Assange gjort eller inte gjort.
Ett annat mycket uppmärksammat fall är Quick (Sture Bergwall) som suttit oskyldigt inspärrad i många år. Även om hans fall är komplicerat då han erkänt brotten och verkligen begått andra brott skulle ändå åklagarna se igenom dessa lögner. Nu användes Quick som ett redskap till kändisskap på ett sätt som gör att de fortsatt, likt en Åsnas envetenhet, hålla fast vid hans skuld i frågan.
“Skelettmålet” är ytterligare ett mål där kändisskap var drivkraften. Man kan fråga sig varför en åklagare samlar till en presskonferens som vänds ut mot hela världen. Målet handlar om ett griftefridsmål som i nivå kan jämföras med att välta några dussin gravstenar om de hemska anklagelserna hade stämt. Aldrig någonsin har man spridit ut i världen att gravstenar välts. De andra fruktansvärda anklagelserna var enkelt att avfärda då det inte var sant och eftersom det av samma anledning saknades bevis. Varför vända sig till hela världen med ett griftefridsmål som dessutom åklagaren borde känna till inte var olagligt.
Det finns fler fall än dessa där åklagare mer varit sugen på kändisskapet än själva målet där de flesta av dessa mål dessutom slutat med frikännande.
Det skall sägas att åklagare som inte känner suget efter kändisskap kan i vissa fall bli kändisar om målet i sig är intressant för media. I de fallen blir åklagaren kändis “över en natt” och därefter försvinner åklagaren snabbt tillbaka till sitt mer naturliga och önskade okändisskap.
Kändisagendans oerhörda baksida
Dessa åklagares drift till att “bli något” dvs bli kändisar välter omkull människoliv under resan mot sitt mål. Det är helt uppenbart att det är så och att de fullständigt struntar i andras väl och ve. Än värre är att hela åklagarkåren som kår ställer upp bakom dessa kändisfluktande åklagare när det börjar “hetta till” och därmed gör sig medskyldiga till att hela familjer slås i spillror oavsett om den åtalade är skyldig eller inte. Vi lever bara en gång och den enda gången borde vi få ha det lugnt och fint men det förvägras alltså dessa av vissa åklagares fåfänga jakt på kändisskap. Julian Assange har i princip varit frihetsberövad i 4 år i skrivande stund, Sture Bergwall har varit “skyldig” till massmord i 20 år och vår dotter är svårt skadad för livet. Många fler är drabbade oerhört till en stor kostnad för samhället och där frågan måste ställas, var det värt det?
De oåtkomliga åklagarna
Åklagare i Sverige är näst intill oåtkomliga. De kan säga i princip vad som helst utan att kunna dras till skranket och få svara för vad de gjort. De kan i rättsmål uttala sig hur nedsättande om den åtalade som helst, de kan gå ut i media med detta nedsättande utan att något händer, de kan tom kalla till presskonferens där hela Världens media bjuds in och där föra ut rena lögner som sedan sprids världen runt till svåra livslånga problem för den drabbade och dess anhöriga. Åklagare kan tom göra bort sig i media och ändå kunna sitta kvar på sina oåtkomliga piedestaler. Varför är det så, varför får de ljuga inför rättvisan och i media utan åtgärd från rättsväsendet? Vad skulle hända om Kreti och pleti ljuger öppet inför rättvisan?
Dåliga åklagare skyddas av de egna
Som vi skrivit i en annan artikel skyddas alla åklagare av andra åklagare. Det märkliga är att de också skyddas av de åklagare som är bra.
Sanning är att hela åklagarämbetet skyddar alla sina åklagare till den grad att åklagarämbetet drar skam över sig. De drar en skam över sig som gör att vanligt folk tappar förtroendet för dem. Jag vill dra det ännu längre och säga att hela rättsväsendet i Sverige skyddar alla sina tjänstemän till den grad att rättsväsendet förlorar sitt stöd de så väl behöver av folket.
Detta bångstyriga skyddandet av “de egna” skapar ett rättssystem som är en säkerhetsrisk för folket.
Ett bra bevis för detta är när en åklagare ljög i media för att vinna ett mål, men ändå förlorade målet, ställde hela åklagarämbetet upp för denna åklagare i ett överklagande till HD. I sådana fall är det ett minsta krav på åklagarna att de överklagar bara om de vet att de har en rimlig chans att målet tas upp av HD.
Trots att Hovrättens domslut i detta exempel tydligt visar hur lagen skall tolkas hindrade inte det åklagarämbetet att ställa upp för åklagaren i överklagandet till HD.
Svaret kom snabbt från HD där man kan tolka en ironisering av överklagandet.
Resultatet efter att hela åklagarämbetet, som ett blindstyre ställde upp bakom sin åklagare, blev att de med rätta i stort sett idiotförklarades. Med rätta därför att de borde känna till griftefridslagen. Känner de inte till eller kan läsa sig till hur lagen skal tolkas borde hela åklagarkåren sättas på skolbänken. Min dotter, Helena, kan vara kursledaren för hon påtalade griftefridslagens funktion från första förhöret genom hela processen ända upp till Hovrätten. Hon hade rätt hela tiden medan åklagarna hade fel, hela tiden.
Kritisera åklagare kan stå dig dyrt
Hela Svenska mediekåren känner väl till ovanstående men skriver inget om det. Media drar sig för att kritisera åklagarämbetet i större omfattning för de vet att det kan kosta dem friheten. En samlad åklagarkår kritiserar man inte. Punkt.
De drabbade och oskyldiga som friats skall passa sig jävligt noga från att säga något om den förlorande åklagaren för då riskera de ytterligare åtal.
Man kan alltså förtala vem man vill på nätet hur illa och hur mycket som helst utan att åklagarna lyfter ett finger men om motsatsen råder räcker det med ett enda litet felsteg eller feltolkning för att det blir åtal. Kom inte sedan och bli förvånad varför rättsväsendet inte får några pluspoäng av folket.
Förtroendet för rättsväsendet
Brå skriver så här:
Allmänhetens förtroende för rättsväsendet är viktigt både för dess legitimitet och för dess möjlighet att arbeta effektivt. Misstro mot hela eller delar av rättsväsendet kan i förlängningen få negativa följder även för övriga samhällslivet.
Källa: Brå
Alltså är det så att det sätt som rättsväsendet agerat i flera fall är en risk för “dess legitimitet och för dess möjlighet att arbeta effektivt” och “kan i förlängningen få negativa följder även för övriga samhällslivet“. Ändå väljer rättsväsendet att bete sig på motsatta sättet och därmed också väljer att skapa de allvarliga problem som står här ovan och på så sätt dra ner förtroendet än mer. Orsaken till det beror helt enkelt på “kårandan” där de som grupp tror de oantastat står över alla andra. Med tanke på medias tystnad i frågan kan man tro att de också verkligen står över alla andra medan det egentligen beror på att media inte vågar ta upp frågan därför att rättsväsendet kan slå hårt mot medias nuvarande frihet att i övrigt kunna skriva om vad som helst. Landets tredje makt är vingklippt!
Förtroendet för åklagarväsendet ligger på runt 40%. Om man bara frågar de som blivit åtalade men sedan friade från brott ligger det långt under 40%.
Det är en gåta även för de som gjort undersökningen varför kriminalvården ligger så lågt då de i övrigt gör ett bra arbete. Min dotter, Helena, som suttit häktad i tre månader har bara gott att säga om kriminalvården.
Denna man och hans arbetskamrater har vi och folket störst förtroende för.
Under vårt arbete med att gräva fram näthatare har vi tidvis fått hjälp av utredande poliser. Bla har vi fått lära oss av en polis hur man gör förundersökningsprotokoll. De vi har varit i kontakt med har verkligen bjudit på sig själva och visat både värme och empati. Heder åt er!
Vad kan man göra åt åklagarämbetet
Det viktiga är att media börjar ta upp problemen men också att vi inser att vårt vackra land har ett rättssystem som påminner om vilken bananrepublik som helst. Kritisera åklagarämbetet kan leda till problem. Ett annat problem är när de åsidosätter vår lagliga rätt att få brott utredda genom påhittet “är inte av allmänt intresse”.
Det är Riksdagen som stiftar lagar i vårt land och åklagarämbetet skall bara följa detta utan att genom olika trix slippa utreda brotten. Idag är i stort sett alla som blivit förtalade på nätet rättslösa och det var aldrig lagstiftarnas mening.
På samma sätt lär en utredning om en åklagare som missbrukat sitt ämbete leda till en nedläggning. Förmodligen kan vi aldrig någonsin, i nuvarande läge, lyckas få en åklagare till att åtala en annan åklagare. Min dotter, Helena, tog väldigt milt upp hur hon behandlats av åklagaren i “skelettmålet”. Hon började med att vara arg och kritisk mot henne men efter inläggets framskridande gick det över till att vara försonande för att till slut skriva att hon nu bara vill gå vidare. Hon skickade till och med ett försonade Julkort till åklagaren i sin glädje att vara friad från brott.
Det räckte för att åklagarens nära vän, Marian Ny, skulle göra en polisanmälan och som i vanliga fall skulle läggas ner direkt av polis. Men när en åklagare polisanmäler kan inte polisen lägga ner det, hur mycket han än vill, för då får han förmodligen åklagarväsendet mot sig.
Utredande åklagare vågar förmodligen inte heller lägga ner målet då han ingår i kårandan. Om detta går till åtal gör rättsväsendet bort sig totalt! Om det aldrig skrivits förut om problemet kommer det att skrivas då. Kanske kan ett sådant mål, som Helena naturligtvis då kommer att vinna, bli startskottet för ett nytt bättre arbetande åklagarväsende utan kändisdrivet som en del av dem har idag.
Varför vågar vi skriva om detta kontroversiella
Vi tillämpar “yttrandefrihet på riktigt” och tar oss rätten att skriva om vad som helst. Ingen kan stoppa oss att uttrycka vår mening oavsett vem det handlar om så länge vi inte inkräktar i den personliga integriteten för privatpersoner som inte gjort något ont. Vi skriver i våra egna namn, vi kritiserar i våra egna namn och vi skrider till verket i våra egna namn. Det är tufft och rakryggat i jämförelse med de anonyma fegisarna ute på nätet.