Kamratkorruption och den förlorade objektiviteten

Vi avfärdar

Jag vill genast avfärda att vi vet att det finns någon form av kamratkorruption i åklagarkåren. Vi tror inget i frågan men den måste ställas för att säkerställa ett säkert rättsväsende. Måste också nämna att vi har talat med åklagare och fått stort förtroende för dem. Vi har också talat med åklagare som talat om för oss hur vi skall bete oss för att nå framgång i kontakt med åklagare. Vi kan inte på något sätt tänka oss att just de åklagarna omfattas av kamratkorruption och förmodligen omfattas mycket få av åklagarna av denna farliga form av korruption.

Åklagarkåren medger inget

Det är viktigt att folket diskuterar dessa frågor för åklagarkåren medger aldrig några fel eftersom de som kår anser sig själva vara både felfria och oantastbara. Folket får aldrig någonsin slå sig till ro med deras syn. Tvärt om är det så att självgoda grupper kan vara självgoda därför de faktiskt omfattas av just kamratkorruption och andra ljusskygga förehavanden.

Kamratkorruption

Kamratkorruption är en form av undfallenhet eller också hjälpsamhet mot varandra i en grupp människor med något viktigt gemensamt. Samma yrke där man använder sig av gemensamma regler, jobbar nära ihop med samma typ av frågor och en hård gallring för att komma med i gruppen. Man kan kalla det för “kåranda” men kåranda kan vara något bra där man står upp för varandra och är hjälpsamma i gruppen. Kamratkorruption är ofta ett utväxande resultat av kåranda där en grupp inom gruppen blir extra förtrogna med varandra eller blir kamrater. Det behöver inte alls betyda att de blir korrupta men de som blir korrupta i denna mening blir det ofta i en sådan grupp inom kåren.

Hur skulle kamratkorruption kunna se ut

• Det finns flera olika sätt detta skulle kunna verka i från det allra oskyldigaste, icke brottsliga, till rena brott. En mild korruptionsmetod är att andra åklagare strömmar till för att hjälpa en åklagare i ett mål som den aktuelle åklagaren börjar förstå gå förlorad. De tillströmmande hugger in bakom kulisserna och försöker hitta en utväg som kan vända processen till åklagarens fördel. Det som är illa i detta förfarande är att objektiviteten kan gå förlorad. I ivern att vända processen kan den åtalade glömmas bort på så sätt att det bara är seger som räknas och därmed har processens objektivitet gått förlorad.

• Ett annat sätt är att två åklagare lunchar ihop och är nära vänner. Om en av åklagarna förlorar ett mål mot en åtalad och den tidigare åtalade själv blir utsatt för ett brott vars mål drivs av den andra åklagaren finns det stor risk att målet inte drivs objektivt därför att åklagaren redan har sin åsikt klar genom den nära vänskapen med åklagaren i det tidigare målet. Vi tror att just denna kamratkorruption är den vanligaste typen om än är sällsynt. Den viktiga och rättsäkerhetskrävande objektiviteten kan vara förlorad redan under utredningen. Det är absolut i folkets intresse att gå igenom alla rättsprocesser som förlorats på för alla inblandade överraskande sätt. Vi tror att det finns en uppsjö sådana här rättsprocesser där folk friats på felaktiga grunder eller där folk straffats på samma felaktiga grunder.

• En annan metod av kamratkorruption, som är av en mycket elak form, kan bestå i att en åklagare som förlorat ett mål vid överklagande får hela åklagarkårens höga chefer som hjälp för att klara ett stort hinder på vägen till exempelvis ett överklagande till Högsta Domstolen. Genom att ställa sig bakom sin åklagare oavsett hur processen sett ut och därmed struntar i objektivitetsprincipen lägger man en stor tyngd på överklagandet som syftar till att målet tas upp av HD.

• Den vanligaste och ständigt förekommande kamratkorruption är när någon inom rättsväsendet utreds.  Bara det faktum att rättsväsendet själv utreder rättsväsendet skapar en förlorad objektivitet. Den allra mest förhärdade utredare kan trampa i galen tunna här utan att vara medveten om det. Aminogatans arrest anmäldes och utreddes av en åklagare. När utredningen var klar kunde de konstatera att inget fel begåtts samtidigt som fem personer fick sparken och två utreddes för brott. Saken JO-anmäldes också och JO kom fram till att de fel som inte begåtts hade begåtts. Aminogatan införde nya rutiner, kameraövervakning och en del annat så att det fel som tidigare inte begått inte skulle begås igen.

• Värsta formen av korrupta utredningar där objektiviteten sedan länge gått förlorad är när man planterar bevis som egentligen inte finns eller finns men förändras på ett sätt att den utredda ser mer skyldig ut än vad denne egentligen är. Det kan ibland vara små oskyldiga men medvetna fel som görs. Man kan exempelvis fotografera samma föremål vid flera olika platser på brottsplatsen för att få det till att se mer ut än det är. Man kan flyta föremål innan utredning och fotografering så att brottet ser ut att vara pågående fast det egentligen inte alls var något brott osv. Man kan välja dokument att utreda som finns i periferin i utredningen och lyfta detta till ett avgörande “bevis”. Det kan handla om lånade dokument eller oskyldigt nedladdade från nätet osv.

• En annan form av kamratkorruption som man sällan tänker på är hur åklagare beter sig inför media. För att få folket på sin sida som syftar på att lägga tyngd på sin syn på saken kan man i media överdriva vissa detaljer av målet som i sig gör att objektiviteten går förlorad i allmänhetens ögon. I vissa fall blåses rättsprocesser upp till astronomiska mått. Man bjuder in hela världens media för att berätta att snattaren i butiken är väldigt klandervärd och på så sätt inte bara lägger mer tyngd i målet utan förstör livet inte bara för snattare utan också för hela snattarens familj. Om snattaren sedan frias från brott blir det slutliga resultatet inte bara att snattaren aldrig mer kan leva ett normalt liv utan också en helt oskyldig familj förstörts för livet. Kamratkorruptionen består i att ingen inom rättsväsendet tar åklagaren i örat utan i stället ställer sig bakom densamma.

Man måste kunna lita på rättsväsendet

Vi, som är folk ur folkdjupet, tycker att rättsväsendet måste stärka objektiviteten. Det är idag allt för lätt att strunta i att vara objektiv inför åtalade. Det finns exempel på processer där man redan från början bestämt sig för att den som utreds är skyldig. Med den tanken i ryggen kan man välja bort sådant material som skulle fria den utredda. Man lägger allt sådant material i den så kallade “slasken”. Om det finns misstankar om en förlorad objektivitet bör försvaret kalla ut slasken. Om försvaret förvägras få ut slasken eller delar av den kan man med all anledning förmoda att utredningen inte varit objektiv och därmed brutit mot lagen.
Det ligger i folkets intresse att flera sådana “slaskar” kallas ut av oberoende parter för att utreda om objektiviteten följts. De flesta som dömts fast de varit oskyldiga beror förmodligen på att de redan från början inte hanterats objektivt utan ansetts vara skyldiga.

Det ligger i folkets intresse att kontrollera äldre utredningar av en oberoende kommission