Har yttrandefriheten gränser
Bara det faktum att så gott som alla länder har lagar om yttrandefrihet bevisar inte bara att yttrandefriheten har begränsningar utan det bevisar också att yttrandefriheten behöver gränser. Dessa gränser varierar, fullt naturligt, beroende på kultur, folkmängd osv.
Kulturskillnader i yttrandefrihetens gränser
Det står helt klart att kulturskillnader också skapar nödvändiga skillnader i yttrandefrihetens begränsningar. I Muslimska länder håller man profeten Mohamed högt. Han får inte avbildas eller förtalas på något sätt. Det är inte alls konstigt att de i dessa länder begränsar yttrandefriheten i denna religiösa frågan och något vi alla andra måste respektera. I en del kulturer är det tillåtet att förtala en dömd brottsling helt fritt och öppet. De anser helt enkelt att det är en del av straffet. I de flesta andra länder är förtal mot brottslingar lika mycket ett brott som förtal av alla andra.
Folkmängdens påverkan på yttrandefriheten
Sverige med sina knappt 10 milj. invånare är det lättare att identifiera en person och koppla denne till kränkningar och på så vis skapa stora problem för den enskilde. Därför behöver vi lagar mot förtal och kränkningar mm. I USA är läget ett helt annat på denna punkt. De har nära 400 milj. invånare och blotta nivån av antal individer är ett utmärkt filter mot förtal. Om någon skriver på nätet att John Smith är en grovt kriminell person får det ingen effekt alls. Därför är det inte lika aktuellt med förtalslagar i USA och alla andra länder med mycket folk.
Personidentifiering
Möjligheten att enkelt identifiera en person skapar en möjlighet att fullständigt förgöra folk. Än värre blir det om man kan fjärridentifiera enskilda personer som man kan i Sverige. Har man i Sverige ett namn eller delar av ett namn och en adress är det enkelt i vårt land plocka fram alla personuppgifter om vem som helst. Om vi anstränger oss lite till är det inte alls svårt att följa en enskild persons boenden, vem man är gift med och vilka barn familjen har. Det är också enkelt att få fram vilken bil respektive person äger eller hur stor inkomst man har. Med den möjligheten måste vissa delar av yttrandefriheten begränsas för att skydda oss mot förtal och andra brott.
I de flesta andra länder är det inte alls lika enkelt att få fram samma uppgifter om enskilda personer som i Sverige. Därmed behöver inte heller yttrandefriheten innehålla samma begränsningar som i Sverige. Om vi fortsätter att jämföra med USA, som inte har samma lagar mot yttrandefriheten som Sverige, är det i stort sett omöjligt att få fram alla de uppgifter om en person som man kan i Sverige. Därmed behövs inte heller de begränsningar vi har i vårt land då svårigheterna att få fram personuppgifter är en begränsning i sig. Det är med andra ord inte svårt i USA att slå sig för bröstet att det är fritt att säga vad man vill. I USA har man också en annan syn på personuppgifter. När de fick den nuvarande utformningen av sina körkort blev det näst intill uppror. Där kunde man se allt om innehavaren, enligt de som protesterade. Om man jämför deras körkort med det svenska id-systemet är det ändå som att jämföra dagen id-kort med motboken från 30-talet i Sverige.
Offentlighetsprincipen
Sverige är unikt med sin offentlighetsprincip med rötter ända tillbaka till 1700-talet. Offentlighetsprincipen är till för att allmänheten ska ha god insyn i och kunna utöva medborgerlig kontroll över myndigheternas agerande. Denna princip innebär alltså att var och en har rätt att få tillgång till offentliga handlingar. Det innebär dock inte att var och en själv får sprida dessa godtyckligt. Om man dessutom gör en offentlig handling tillgänglig på internet och i den finns personuppgifter och/eller finns brottsliga handlingar beskrivet kan offentliggörandet vara ett lagbrott.
Mer än 70 länder har en lagstiftning som skall göra offentliga handlingar tillgängliga för alla men bara Finland ger samma generösa tillgänglighet av dessa dokument som i Sverige. Alla andra länder har i varierande grad begränsningar i offentlighetsprincipen. Bla kan man inte lika enkelt få ut polisens förundersökningsprotokoll över misstänkta brott som definitivt begränsar möjligheten ordentligt att kunna förtala någon på nätet. I Sverige är det ofta förundersökningsprotokoll som utgör grunden till olagligt förtal.
I USA heter offentlighetsprincipen “Freedom of Information Act.” och påminner en hel del om den svenska offentlighetsprincipen men med en stor skillnad som är avgörande. Enligt deras lagar skall en begäran att få ut offentliga handlingar granskas i högst 2 veckor och att den aktuella myndigheten själva avgör om handlingen skall delas ut eller inte. Dessutom tar det allt mellan 2 veckor upp till ett halvår innan de skickar ut handlingarna om de alls skickar ut något. Det går inte heller alltid att med ett mail få ut något, man får oftast inget svar på mail. Man måste helt enklet författa ett vanligt brev och be att få ut handlingarna. Om det beviljas gäller det att hämta det personligen eller få det skickat per post. Det kan kosta rejält med pengar att få ut något, ofta flera tusen dollar. Det händer upp emot en tredjedel av de utkallade gångerna att myndigheter stäms för att genom en domstolsdom tvingas lämna ut handlingarna.
Den besvärliga handläggningen av offentliga handlingar i USA är en tydligt begränsande faktor att förtala folk genom uppgifter i offentliga dokument. Ytterligare lagar fyller ingen funktion.
Kulturell öppenhet
Länder som har egenskapen i sin kultur att dela med sig av alla uppgifter om sig själv kan möjligen klara näthat bättre än de i tillbakadragna kulturer.
Sverige tillhör den kultur i världen där man är mer öppen med sig själv. Men i den personöppna kulturen befinner sig Sverige i den del av gemenskapen som är mer privat. USA, som vi börjat jämföra med, ligger i den andra ändan där de är mer öppna med sin person. Mellan USA och Sverige kommer alla de andra länderna. Utanför den beskrivna kulturen finns en brokig skara av personlig öppenhet eller rättare sagt, tät personlig integritet. Det måste också sägas att i USA finns det flera olika kulturer i dessa frågor så man kan inte dra hela USA över samma kam.
Myndigheters åtgärder
Nu har vi beskrivit ett USA som inte har några lagar mot förtal och därför kan man förtala vem som helst hur som helst. Inget kan vara mer fel, för i USA gör man mer än i vårt land för att stävja diverse förtalsrelaterade brott. Man kan också stämma någon privat i USA på ett mycket enklare, billigare och snabbare än i Sverige. Normalt är allt i USA uppbyggt på att kostnader skall betala sig själv och därmed borde rättvisan vara väldigt dyr. Men i USA har man bestämt att rättvisan skall avgöra mycket mer av personliga samförhållanden än i Sverige. Av den anledningen är rättvisan billigare och enklare att använda sig av i jämförelse med flera andra länder, som bla Sverige.
I USA fanns det en sajt som hängde ut folk, gärna med nakenbilder, och tog bra betalt för att den uthängde skulle få bort det. I Sverige gör sajten Exponerat på samma sätt, dock inte med nakenbilder. Myndigheterna vet var Exponerats ansvarige bor men gör i stort sett ingenting mot honom. Killen i USA med en sajten som hänger ut folk med nakenfoton dömdes till 18 års fängelse. En högt uppsatt politiker sade efter domen att de aldrig skall sluta jaga uthängare på nätet.
I Sverige med mycket hårdare lagar mot förtal och uthängningar görs ingenting. Denna våra myndigheters underlåtenhet att göra något åt näthat och uthängningar gör att Sverige tillåter mer av dessa brott samtidigt som det gör så illa i Sverige på grund av den lilla befolkningen, offentlighetsprincipen och våra unika och lättåtkomliga personuppgifter. Våra lagar mot dessa problem på nätet har en effektiv lagneutraliserande enhet inbyggd i systemet som säger att åklagare inte får åtala om brottet inte är av allmänt intresse. Det handlar inte om hur stort intresse för allmänheten brotten är utan det handlar om effekterna runtomkring dessa brott som avgör om det blir åtal. Det som kan hända runt dessa brott som kan leda till att förtalen skall leda till åtal kan vara att stora folkgrupper går ut och vandaliserar i vårt land. Om du förtalas och du hittar förövaren måste du alltså uppvigla till upplopp på grund av det förtal du utsatts för innan myndigheter väljer att åtala.
Resultatet av våra lagars uppbyggnad och den inbyggda bromsklossen om att åtala skapar resultatet att Sverige i princip inte har några lagar mot förtal och uthängningar eller enklare uttryckt, Svenska myndigheter skiter i sitt folk!
Annat är det i England. Där finns lagar mot förtal och uthängningar precis som i Sverige men de har inte med den fullständigt idiotiska principen att inte åtala om det inte är av allmänt intresse. Följaktligen döms mellan 1.000 och 2.000 personer per år för förtal i England. Märk väl att de flesta är anonyma på nätet och ändå blir det så många som döms. England är ett föredöme på denna punkt.
I arabländer är det ända upp till dödsstraff på att förtala någon. En man skrev för inte så länge sedan kritiska artiklar om personer i Saudiarabien. Det han skrev var en knappt märkbar bris i jämförelse med hur det skrivs i Sverige. Han dömdes till en massa piskrapp på offentlig plats för sitt tilltag. Vi stödjer inte detta medeltida sätt att straffa folk och vi tycker inte alls det han skrev var kränkande. Vi vill bara visa att de flesta andra kulturer verkligen gör något åt förtalseländet.
Förenta Nationerna, FN
FN har skrivit ett för alla länder gemensamma regler som de flesta skrivit under på att följa, bla Sverige. Regelverket heter “Deklarationerna om de mänskliga rättigheterna” och börjar så här:
De mänskliga rättigheterna är universella och gäller för alla och envar. De slår fast att alla människor, oavsett land, kultur och sammanhang, är födda fria och lika i värde och rättigheter.
Den delen som handlar om förtal och uthängningar heter Artikel 12 och säger så här:
Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende.
Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.
Källa: FN-förbundet
Artikel 12 säger alltså att lagen i alla länder skall skydda individer mot ingripande i privalivet angepp mot individens heder eller dess anseende.
Det betyder alltså att vi skall skyddas mot förtal, uthängningar eller annat som kränker oss. Det står helt uppenbart att det skyddet inte finns i Sverige bland annat tack vare “inte av allmänt intresse” men också för att det inte finns någon lag som ger våra myndigheter rätt att tvinga fram en moderering av samma brott på de olika sociala mötesplatserna.
Sverige bryter alltså mot “Deklarationerna om de mänskliga rättigheterna”
Vad kan vi göra
Vi bör införa en förändring av BBS-lagen som säger att publicering av anonyma individer ansvarar ägarna till den social mötesplatsen för. Det skulle betyda att ägaren till mötesplatsen gör sig skyldig till brott om inte den brottsliga gärningen tas bort. BBS-lagen idag täcker exempelvis in “Hets mot folkgrupp” och gör ägaren till mötesplatsen skyldig för brott om sådant hets publiceras. Om detta görs kommer all form av brott mot individens heder effektivt förhindras.
Vad kommer vi att göra
– Vi avser att anmäla Sverige till FN för brott mot de mänskliga rättigheterna som grundar sig i bristen på åtgärder mot att skydda individen mot brott på dennes heder då FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna säger att alla skall åtnjuta lagens skydd mot sådana brott.
– Vi avser att till Riksdagen skicka in ett förslag till förändring av den så kallat BBS-lagen till att också gälla anonymas postningar på elektroniska mötesplatser.
Vad säger vår regering
Om mina mänskliga rättigheter kränks
Staten ansvarar för att säkerställa full respekt för de mänskliga rättigheterna (MR) i Sverige och för att svensk lagstiftning överensstämmer med Sveriges internationella MR-åtaganden. På ett antal områden strävar regeringen efter att stärka skyddet av de mänskliga rättigheterna utöver den nivå som anges i internationell rätt.
I Sverige finns grundlagsskydd för grundläggande fri- och rättigheter i regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Sverige är också part till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som införlivades i svensk lag 1995.
Vem som helst som anser sig ha fått sina rättigheter kränkta genom ett beslut som fattats av en myndighet kan begära att myndigheten ska ompröva beslutet. Den enskilde kan även bland annat vända sig till polis, Justitieombudsmannen (JO), Justitiekanslern (JK) eller Diskrimineringsombudsmannen (DO), beroende på vad saken gäller. Det finns också en rad andra statliga och icke-statliga granskningsinstanser som tar emot klagomål från enskilda, bland annat Socialstyrelsen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Pressombudsmannen, Finansinspektionen och Advokatsamfundet.
Domstolarna spelar en central roll i skyddet av enskilda personers rättigheter i Sverige. De rättsmedel som finns i det svenska rättsystemet är utformade för att skydda de mänskliga rättigheterna. Det finns tre typer av domstolar i Sverige: de allmänna domstolarna som består av tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen, de allmänna förvaltningsdomstolarna, det vill säga förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen, samt specialdomstolarna som avgör tvister inom olika specialområden, till exempel Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen.
Förvaltningsrätten är den första domstolsinstansen om ditt ärende är ett förvaltningsmål. Förvaltningsrätten prövar också vissa ansökningsmål, t.ex. vård av unga eller missbrukare. Tingsrätten är den första domstolen som du kommer i kontakt med i ett brottmål. Tingsrätten avgör också tvistemål mellan enskilda eller mellan enskilda och staten, exempelvis mål om skadestånd.
Enskilda personer som försökt få rättelse till stånd inom Sverige genom att utnyttja de möjligheter som finns att överklaga myndigheters och domstolars beslut, kan gå vidare med ett klagomål till Europadomstolen i Strasbourg. Klagomålet måste avse en kränkning som drabbat klaganden personligen och det måste röra en rättighet som anges i Europakonventionen eller i något av tilläggsprotokollen. Klagomålet kan inte rikta sig mot en enskild person eller organisation utan måste rikta sig mot en stat och det måste avse en fråga som staten kan hållas ansvarig för.
Du kan även läsa om hur du får dina rättigheter tillgodosedda om du har blivit diskriminerad genom att ladda hem boken Vägar till rättigheter.
Vi visar ovanstående dokument för att visa att vår regering inte fattat vad det handlar om. Man får en känsla av att mycket görs för att stoppa kränkningar i dokumentet här ovan men fortfarande ligger upp till 20 år gamla kränkningar kvar på nätet utan att någon lyft ett finger mot det.