Yttrandefrihet – En granskning

Ordet yttrandefrihet slängs det omkring med hur som helst. Det finns väldigt många “definitioner” för yttrandefrihet. Varje kultur har sin definition och varje grupp i våra samhällen kan ha sina egna definitioner. Egentligen skulle inte yttrandefrihet behövas, i vart fall inte ordet “yttrandefrihet” för det är en självklarhet att man får säga vad man vill var som helst. Men så är det inte idag. En av orsakerna är att en liten del av folket inte kan låta bli att jävlas när de får chansen, det måste alltså finnas gränser.

Vad är yttrandefrihet

Yttrandefrihet är en förutsättningen för demokratin, därför är yttrandefrihet i ett modernt samhälle ett lagstadgat förhållande mellan staten och individen. Utan yttrandefrihet blir det inte mycket till demokrati. Yttrandefriheten är alltså i första hand en fråga om att få yttra sina åsikter i politiska frågor och åsikter om de styrande i samhället. Det är också en fråga om att kunna granska och ha åsikter om olika myndigheters sätt att styras osv.  Så gott som Alla stater på Jorden har dock uppfattningen att alla inte kan yttra sig om precis allting. Människans sätt att förhålla sig till olika ting varierar. Den absoluta majoriteten ligger i en klunga i mitten medan det i ytterkanterna finns folk som tar ut svängarna mer än klungan i mitten. Låt oss kalla det för en normal mänsklig variation. Problemet är den lilla grupp som tar ut svängarna mer än andra, de känner ofta inga normgränser och de förstår ofta inte heller att de ibland går över gränsen. Det är i huvudsak för den gruppens skull man tvingas till begränsande regler för alla. FN formulerade en gång dokumentet FN:s DEKLARATION OM DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA som de flesta stater ratificerat. I deklarationen ingår också rätten till yttrandefrihet och ser ut så här:

Artikel 19
Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Som vi ser ger Artikel 19 långgående rätt att yttra sig, det är därför näthatarna och näthatarsajter ofta citerar just Artikel 19 men de missar två viktiga saker: En vitt spridd missuppfattning är att “oberoende av gränser” betyder “oberoende av begränsningar”, dvs att det inte får finnas begränsningar i rätten att yttra sig. Det är fel för det betyder som det står, att yttrandefriheten är oberoende av [geografiska] gränser. Uttrycket “oberoende av begränsningar” fungerar inte.  Man kan inte samtidigt ha begränsningar och sedan vara oberoende av dem. Vi kommer se att det är så under artikel 12 längre ner.

Yttrandefriheten är egentligen en begränsning

Yttrandefriheten är en begränsning i yttrandet eftersom den sätter upp regler vad yttrandefriheten gäller för. Innan statens uppkomst, eller andra gemensamma regleringars uppkomst, fanns inga yttrandefrihetsregler. Möjligen kunde någon slags överhuvud från gång till annan bestämma att folk skulle vara tysta men någon fast reglering fanns inte. Tekniskt sett kunde man säga vad man ville om vad man ville. Förmodligen bestod regleringen då i den enkla metoden att om du kallade en person för något opassande riskerade du att bli ett vårdpaket för dina anhöriga.
Efterhand lärde man sig den hårda vägen vad som kunde sägas och inte kunde sägas, man hade infört en form av nyttig självcensur för att inte riskera bli ett “vårdpaket”. Det yttrande som kunde rendera till ett vårdpaket var det som vi även idag tvistar om man får yttra, dvs yttra sig om varandras personer. Förr, ända fram till mitten av 1990-talet var det enkelt. Vi reagerade exakt som före statens uppkomst, dvs vi gav igen direkt. Oftast inte med våld men med tillräckligt eftertryck att de flesta normala människor tänkte sig för innan man kränkte någon. Med internet kom anonymiteten in i det offentliga rummet, nu kan man anonymt yttra sig om vad som helst offentligt utan att riskera råka ut för att stå till svars för det man yttrat. Det är med anonymiteten problemet med yttrandefriheten uppstår bland de i utkanten av den normala mänskliga variationen.

Lagen är kristallklar

Den grundläggande begränsningen är uppenbar, om en person inte vill att du offentligt har åsikter om denne skall det respekteras. Det är ungefär som under förhistorien, du riskerade att bli ett vårdpaket om du klev över den gränsen. Varje normalt funtad människa drar gränsen där. Den uppfattningen har också de flesta stater i Världen som i denna fråga gav upphov till Artikel 12 i FN’s mänskliga rättigheter där man formulerade begränsningarna så här:

Artikel 12
Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens och inte heller för angrepp på sin heder eller sitt anseende. Var och en har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden och angrepp.

Samma innebörd står det i vår lag. I vårt land bör alla diskussioner om vad man får säga om andra vara klarlagt, det står väldigt tydligt här ovan vad som gäller. Det man säger kan till och med vara sanning men likväl vara förtal. Vidare diskussioner om vart gränsen går är bara av akademisk betydelse. De som inte tycker så får tycka det men de får inte gå över den gräns som satts ut oavsett vad de tycker. De som sätter gränsen i sitt skrivande längre bort än lagen säger begår alltså ett brott oavsett vad de själva anser var gränsen går.

Anonymitet

Under anonymitet har allt om att kränka den privata personen vänds på ända. Efter mitten av 1990-talet började man förstå hur enkelt det var att komma undan med att tala illa om den man önskade. Det utvecklandes med åren till en konstart att kränka andra. Idag har i stort sett alla mänskliga gränser för hur man uppför sig sopats bort under anonymiteten av ett fåtal  personer som helt tycks sakna empati. Många av dem sitter dygnet runt och skriver en massa skit om andra personer. De aktiva tillkortakommande skitpratarna skapar en känsla av att de är fler än de egentligen är just därför att de är så aktiva.
Nästan alla lagar har en gråzon som man ofta inte själv klarar att reda ut hur långt man får gå. Men även här är det enkelt:

Om du inte är säker på att du kan skriva det, skriv det inte!

I och med Artikel 12 har man lagens skydd mot kränkningar i de länder som ratificerat artikeln, som Sverige gjort. Nu kan man inte kränka någon utan att riskera råka ut för rättsliga åtgärder vilket är i linje med hur vi människor fungerar och fungerat sedan före statens uppkomst. Tidigare var det vårdpaketet nu är det rättssalen. Det hade fungerat väl i de flesta fall om vi inte råkat ut för möjligheten att vara helt anonyma. En annan viktig faktor är rättsväsendet som ofta inte alls verkar bry sig om förtalsbrott på nätet. De tycks tro att nätet bara är något som finns inne i en dator.

Smittar av sig

På senare tid har de som skriver vad som helst om andra smittat av sig till fler personer som annars aldrig skulle uttrycka sig empatilöst, dvs kränkningarna är på väg att bli normaliserat. De som skriver under sitt eget namn har också mer och mer börjat anamma den krassa näthatarens stil. Det har gått så långt att det har blivit ett samhällsproblem. Det gäller nu att få stopp på det innan det sprider sig in i stugorna. Gruppen #jagärhär gör ett enastående arbete med att stoppa en normalisering av kränkarkulturen. Den dagen det omöjliga skulle hända att var och en tagit till sig näthatarens språkbruk är vi förlorade, det gäller också näthatarna. De drabbade skulle strunta i lagarna och ta saken i egna händer för att freda sig. Våldet i samhället skulle öka dramatiskt. Det har faktiskt vid ett tillfälle blivit verklighet när två tjejer skrev nedsättande om andra personer på samma skola. Det blev upplopp på gatorna samtidigt som de letade efter de skyldiga. Detta pågick tills myndigheterna gjorde sitt jobb och grep tjejerna. Vad hade hänt om upploppet hittat tjejerna före polisen? Det är exakt det som kommer att hända om det blir helt fritt att kränka varandra som de kaxiga näthatarna önskar. Detta vill ingen därför är det tid nu att tänka om innan det är försent.

Vad gäller om hat egentligen

Det pågår diskussioner på nätet om vad man får säga och vad man inte får säga. Flera av de kaxiga aktörerna vill att man skall få skriva vad för hat som helst om vem man vill. Vi skall visa att man inte får skriva vilket hat som helst. Det finns tre olika former av “hat” som vi ser det:

1. att hata någon
   Här är det inga problem, det är tillåtet att hata någon eller vad annat som helst.
2. att uttrycka sitt hat
   Här är det mer problematiskt men det är inte olagligt att uttrycka sitt hat så länge man inte kränker någon. Att uttrycka sitt hat är till och med en del av yttrandefriheten och demokratin. Naturligtvis kan man och bör man uttrycka sitt hat diplomatiskt, för även lagligt hat kan få andra konsekvenser än att man blir lagförd. Man får exempelvis skriva att “jag hatar den jäveln” eller “jag önskar idioten dör” osv. Det är faktiskt helt ok att skriva så även om mottagaren kan känna obehag. Orsaken är att man måste tillåta folk visa känslor i debatten.
3. att skriva hatiskt genom att kränka folk
   Det är olagligt att kränka folk och utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars lämna uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning. Det är denna punkt vi hela tiden och under alla år talat om. Rättsväsendet kallar det för “Förtal, grovt förtal och förolämpning”. Personliga kränkningar måste man själv både utreda och leda i rättssalen. Men det finns värre kränkningar som utreds och leds i rätten av åklagare. Det är bland annat förtal av sexuell karaktär och förtal av personer under 18 år.

Från och med här kallar vi hatiska kränkningar (Punkt 3) och förolämpningar för förtal. Men först en förklaring från åklagarämbetet:

Förtal och grovt förtal

Förtal och grovt förtal
Förtal, muntligt eller skriftligt, sker när någon utan grund pekar ut en annan person som brottslig eller lämnar nedsättande uppgifter om personen.

När åklagaren ska bedöma om det finns särskilda skäl för att väcka allmänt åtal har det betydelse vad det är för uppgifter eller bilder som har spridits, hur och till vem uppgifterna/bilderna har spridits och vad det har fått för konsekvenser för den utsatta personen. Ju allvarligare brottet är, desto starkare skäl finns det normalt för att väcka allmänt åtal.

Exempel när det kan vara påkallat att åklagare väcker åtal:
Stor spridning (exempelvis på internet) av påståenden om att en person har begått ett allvarligt sexualbrott.
Det krävs inte alltid stor spridning (alltså att uppgifter sprids till många personer) utan i vissa fall kan det göra brottet särskilt allvarligt om påståendena lämnas till personer som känner den som utsätts för förtalet (exempelvis arbetsgivare, arbetskamrater eller familj).

Förolämpning

Förolämpning
En kränkning genom nedsättande omdömen, beskyllningar eller liknande och som är riktade direkt mot en person.

För att brottet förolämpning ska falla under allmänt åtal, dvs. kan åtalas av åklagare, krävs att det är fråga om någon av två specifika situationer:

• förolämpning mot en person i samband med hans eller hennes myndighetsutövning
• förolämpning med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck

Därutöver krävs att det varit fråga om förolämpning av allvarligt slag. Det kan det vara till exempel vid återkommande förolämpningar under en viss tid eller om någon utsatts för allvarliga förolämpningar på exempelvis sin arbetsplats eller i sitt bostadsområde. Enstaka uttalade grova skällsord är i allmänhet inte tillräckligt för att åklagare ska kunna väcka åtal.

Källa: aklagare.se

Som vi ser här ovan är det särskilt allvarligt om förtalet spelar an på:

ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet

Särskilt allvarligt betyder att det är åklagarlett och utredningen görs av polis.

 

Ingen Elektronisk mötesplatser på nätet har yttrandefrihet

Olika elektroniska mötesplatser på nätet som forum, Facebook, Twitter och liknande kan säga sig ha yttrandefrihet. Forumet Flashback säger dessutom att de har yttrandefrihet “på riktigt”. Allt detta är fel! Ingen privatägd plats på nätet har yttrandefrihet. Det de har är ägarens beslut om vad de får tala om, det är något helt annat än yttrandefrihet. Det gäller också om ägaren tillåter det mesta. Det kan ändå inte kallas yttrandefrihet!
Om du tror att något forum har yttrandefrihet kan du göra ett test:

Gå ut på stan och håll ett tal om ägaren på ett forum inför en folkmassa. Berätta kritiskt om ägarens anhöriga och berätta allt du vet om ägaren utan att förolämpa eller förtala dem. Vänta några dagar och se vad som händer. Gå sedan in på ägarens forum och skriv exakt samma som talet du höll på stan. Vänta några dagar och gå in på forumet och se vad som hänt. Det tal du höll på stan hände det inget alls med. Samma sak du skrev på forumet tas genast bort. På stan hade du yttrandefrihet men det hade du inte på forumet som påstår de har yttrandefrihet, kanske de till och med påstår att de har det “på riktigt”, hjälper inte för de tog bort det du skrev.

Privatägda sidor på nätat har alltså inte någon yttrandefrihet, de bara använder det som ett varumärke för att lura sina medlemmar att skriva vad som helst. Tänk på att det är inte ägaren som får ta smällen om du skriver något olagligt, inte ens om han lockar till det som på Flashback, det är du som få ta smällen. Ägaren går vidare och skiter fullständigt i om någon på hans forum “åker dit”.

Offentlig person

Med offentlig person menas i vardagligt tal personer som är kända genom media, teater och film. Juridiskt är en “offentlig person” mycket snävare än så. En offentlig person är en person som har en samhällsbärande roll. Dvs en känd politiker eller hög tjänsteman exempelvis inom en myndighet. Man får inte heller förtala en offentlig person, men man får skriva om brott de begått eller står åtalade för. Det får man inte göra om privatpersoner, det kan utgöra förtal. Skådespelare, författare, företagare och musiker med flera är inte offentliga personer, de är kända personer. De skall i förtalsmål betraktas som privatpersoner.
I skrivande stund talas det mycket om miljöaktivisten Greta Thunberg. Hon är inte en samhällsbärande person, hon skall alltså betraktas som en privatperson. Man kan inte offentligt skriva om henne som man kan om offentliga personer.

Absolut måste förtala

Ni som ändå vill näthata av någon anledning vad än andra säger, ni glömmer påpassligt nog konsekvensfrågan för er själva. Det blir konsekvenser förr eller senare alldeles oavsett hur fint eller övertygande ni förklarat att man måste få näthata! Ni kallar det för yttrandefrihet men det är egentligen en väg till elände. Vad ni inte tänker på är att det drabbar en levande människa. En levande människa som tystas och förlorar sin rätt att leva ett normalt liv. Rätt som det är drabbar det “fel” levande människa som är beredd på att gå hur lång som helst för att freda sig. Glöm inte heller upproren i Göteborg när två personer skrev illa om andra. Vi tror inte de kaxiga som framhärdar om att få skriva vad de vill skulle vara lika kaxiga när de står öga mot ögon mot en eventuell “freda-sig-själv-grupp”. Det är den ultimata förklaringen till att yttrandefriheten måst ha begränsningar och det är de som vill kränka andra som skapat behovet av dessa begränsningar.

En annan konsekvens

De kaxiga galningarna som kränker andra och försvarar sin rätt att kränka andra missar en viktig detalj. Vad de inte tänker på är att de som kan hitta identiteter på de kaxiga näthatarna kan ta dem på deras ord och skriva på samma sätt om dem. De kan ge de kaxiga näthatarna diagnoser, ljuga ihop att de sysslar med en massa outtalade verksamheter eller bara allmänt galna. Ungefär som de själva skriver om andra. Det knepiga för de kaxiga näthatarna är att de faktiskt gett sitt tillstånd att andra kan hänga ut och förtala dem för de tycker ju att vem som helst skall få skriva vad som helst om vem som helst. Det skulle se helt korkat ut om samma kaxiga näthatare efteråt beklagar att denne själv blivit uthängd och förtalad.

Hotets befrielse

Med denna artikel kommer med all säkerhet vissa kaxiga fegisar på nätet säga att vi hotar dem. Är det något dessa kaxiga är rädda för så är det rädslan för att bli hotad. Alla dessa tycker det är självklart att de får skriva vad som helst om vem som helst men de tycker alla att hota får man inte göra. Det är ju olagligt!

Vi och andra som utsatts för de kaxiga näthatarnas vansinniga kränkningar hade varit glada om vi istället blev hotade av dem. Det hade varit en befrielse.

Källor:
aklagare.se Förtal
internetstiftelsen.se
Wikipedia missaktning
Wikipedia förtal
Lagen.nu förtal
Lagen.nu sexbilder
Expressen, förtal i sociala medier
Infotorgjuridik vad får man skriva i litterära verk
SVT Det är inte fritt fram i sociala medier