[Den de vill få vårdnaden över är den verkliga förloraren]
Under de år vi jobbat mot näthatet har vi då och då stött på de två grupperna som skjuter skarpt från höften utan att sikta. De kallas “Papparättsgruppen” och “Mammarättsgruppen”, dvs två diametrala rättsgrupper. Egentligen är det ett virrvarr av grupper och personer. Det behöver inte ens vara bara pappor på ena sidan och bara mammor på andra sida. Det finns alltså ingen kristallklar gräns mellan dessa grupper eller mellan deras åsikter. En del av dessa grupper är en rättsgrupp bara då och då medan en del är rättsgrupp på deltid och andra är rättsgrupp på heltid. En del av dem är oerhört militanta medan andra är lugnare. Däremellan har vi den berömda gråskalan.
Polariserade näthatare
Alla dessa spretiga grupperingar har dock en sak gemensamt. De har polariserat sig och de alla har ett antal deltagare som är mycket grova näthatare. Några av dem har inte några gränser alls. Vi har drabbats av två sådana som håller till på var sida av rättsgrupperna. De har förtalat och kränkt ett par av oss utan att dra in kvinno/manns-frågor, de var hemska nog ändå. Vi har under vår research av en blogg inför en artikel i vår serie och inlägg utspridda över internet. Här fortsätter vad vi upptäckt:
Barnen är det som lider
Deras ursprungliga självpåtagna uppgift var vid tvist att få vårdnaden av barn. Oftast vinner mamman den tvisten på grund av vår kulturs syn på mannen som vårdnadstagare men också därför att mamman ibland kan vara lämpligare. Striderna kan bli mångåriga med mycket slag under bältet. Inte sällan lockas mamman till att låta sig få hjälp av “experter” som inte sällan kommer från mammarättsgrupperingar. Pappan kan snart också glida in i motsvarande organisation på andra sidan och gruppkriget är ett faktum med resultatet att den de vill få vårdnaden över är den verkliga förloraren. Vår artikel handlar dock inte om kriget mellan dessa grupper utan handlar om när de ger sig på folk utanför grupperna.
Rättsgrupper
Vad betyder egentligen “rättsgrupp”? Man får associationer till rättsväsendet, dvs att de jobbar rättsligt för sina saker. Man kan också få det till att det är grupper som anser sig ha rätt. Men “s” på slutet av “rätt” antyder att det faktiskt handlar om att de jobbar rättsligt för sina saker. Men inget kan vara mer fel. Deras gruppstämpel borde egentligen vara “hat”, dvs “hatgrupp”. För just hat är det som genomsyrar hela debatten mellan dessa grupper i den utsträckning att hatet har blivit en norm. De borde alltså kalla sig för “Pappahatsgruppen” och “Mammahatsgruppen”. Även den mest luttrade inom dessa grupper har i någon mån smittats av att hatet blivit norm.
Näthat i stor omfattning
Om man kan dela upp de som näthatar i olika grupper ser det möjligen ut så här utan någon bestämd ordning:
- Oberoende
- Papparättsgrupperingen
- Mammarättsgrupperingen
- Rasister
- Samhällshatare
Så ser hatarna ut om man grupperar dem i olika grupper, man kan säkert lägga till fler på listan men vi nöjer oss med dessa så länge. Näthatet frodas mest och är värst i rasistgruppen men om man bara tar med näthat mot utpekade och namngivna personer ligger förmodligen Papparättsgrupperingen och Mammarättsgrupperingen i topp som värsta näthatare, tror vi utan att göra anspråk på att ha absolut rätt. Det betyder inte att de näthatar mest utan det betyder att de är värst i sitt näthat. Om vi räknar på vilken grupp som näthatar mest gånger så är det utan tvekan de vi kallar “Oberoende”, alltså ensamma stackare som sitter framför sin dator och med sin psykiska ohälsa håller sig vid liv genom att hata andra människor.
Hatet skiljer sig åt
Om vi håller oss till artikelns ämne kan sägas att sättet att hata skiljer sig åt mellan Papparättsgrupperingen och Mammarättsgrupperingen. Pappagrupperna är mer “ärliga” i sitt hat medan mammagrupperna är mer “lömska” i sitt hat utan att någon är bättre än den andra. Mammagrupperna har fler journalister, socialhandläggare och politiker bland sig ända upp i Riksdagens korridorer och på så vis får mer spridning av sitt hat. Pappagrupperna är å andra sidan mindre mottagliga för hatet från andra sidan och effektivare i sitt arbete så resultatet av kastande av hat mot varandra är i stort sett oavgjort.
Förödande korseld
Deras gemensamma hat hälld i samma kastrull, under omrörning, och med gemensam satsning (utan att de vet om varandra) anonymt ger sig på folk utanför dessa grupperingar, på bland annat Flashback, är rent förödande för de drabbade. I sina grupperingars normbildande och normalisering av hat lägger de obehindrat ut personuppgifter kopplat till diverse hemska påstådda gärningar. Om de upptäcker att de lagt ut oskyldiga blir det bara ett symboliskt “ojdå” och så åker nästa persons personuppgifter ut på nätet kopplat till hemska gärningar. Konsekvenserna för deras handlingar får de uthängda ta. Själva är de anonyma och kan tillsammans förstöra andras liv efter behag.
Avslöjade
Om de anonyma från dessa grupperingar avslöjas får man i stort sett samma välinövade svar från alla: “Det var inte jag”, “Någon har hackat min dator”, “Det är mitt konto men jag har lånat ut kontot till en person som nyligen dött”, “Någon annan använder mitt namn” osv. Fantasin är gränslös när det kommer till att inte stå för vad man gjort. Vår bevisning är ofta övertygande så det går inte att gå runt det faktum att vi vet när de ljuger. Påfallande ofta, eller alltid kanske vi skall säga, går det att spåra sättet att skriva till en person.
Bevisning
Det går alltså inte inför oss påstå att någon annan skrivit hatet i den andres namn. Vi har också hållbara bevis för vilka de är utan att behöva tolka skrivsätten. Om man läser de första inläggen de hatarna gjort skriver de ofta om sig själva och nämner detaljer som gör att de kan spåras. Om någon beskriver sin enögda blåa katt som är mästerlig på att nosa upp svamp och har skrivit samma sak i sin blogg är det ett unikum som bara kan hända en gång utgör ett fantastiskt bra bevis på att vi hittat rätt. Det kan handla om annat än katt, det kan vara en speciell bil eller en ovanlig händelse som bara kan hända en gång exakt på det viset. Det de skriver är alltså fingeravtryck som vilket annat riktigt fingeravtryck som helst. De kommer alltså inte undan!
Förnekar ändå
Nästa fas är den yttersta förnekelsen där de genom att snärja in sig i lögner för att komma ur beviset på vem de är gör det om möjligt ännu klarare att vi hittat rätt men erkänner gör de sällan ändå. De snärjer bara in sig värre och värre utan egen insikt i vart det håller på att ta vägen. De värsta att avslöja identiteterna på är just pappa- och mammarättsgrupperna, speciellt den senare gruppen ger sig inte alls utan kan gå hur långt som helst i sin kamp mot att inte avslöjas. Det är som att “kejsaren utan kläder” inte förstår att han inte har kläder medan alla andra ser detta hur bra som helst.
Projicering är mycket vanligt
Mestadels använder dessa grupper sig av metoden “projicering” som innebär att man i princip flyttar över sin egna handlingar på den som de ofta anonymt gett sig på att förtala. Den förtalade blir alltså först förtalad för att sedan kallas för näthatare, värre öde kan man nästa inte råka ut för. Vi vet hur det känns för vi har råkat ut för exakt det. Men efter 6 år av kamp mot näthatet rinner sådant numera av oss. Man kan säga att vi är immuna så det är ingen idé att ge sig på oss med att projicera era gärningar, det är liksom ingen idé. Det skadar bara er själva.
Lösningen
Lösningen i att få stopp på eländet de själva snurrat igång heter rätt och slätt: Lägg ner! Något säger oss att det inte kommer att ske för självinsikten är obefintlig i de grupperna.
Lägg märke till att det också finns folk i dessa grupper som är hyvens folk, dubbelt heder åt er!