Skall det verkligen vara så här? Vem har bestämt det?
Jag är trött på självgoda myndighetspersoner, jo, alltså de som är självgoda. Det finns bra personer inom våra myndighetsorgan, mycket bra till och med. Jag har träffat på sådana och de är fler än vi tror. Under den process som min dotter och min familj gått igenom de senaste två åren har vi haft anledning att samarbeta med poliser av olika slag. I stort sett alla har varit genomgående bra, mycket bra tom, heder till er! Det finns en myndighetsperson inom kriminalvården som inte längre behöver bry sig om min dotter men hon gör det ändå, hela tiden. Tänk om alla var som henne, vilken lycklig värld vi hade haft!
Men det finns undantag och av någon märkliga anledning är det de dåliga undantagen som syns och hörs mest. Eller kan det vara så att folket inbillar sig att det är så? Den frågan får experter inom området svara på, jag nöjer mig med att vara jag och jag uppfattar det som att “värstingarna” inom myndigheter är de som hörs och syns mest och därmed basta.
En vän till mig, en kvinna, gjorde en kväll vid 22:00-tiden en polisanmälan via telefon. Killen i andra ändan svarade på hennes oförlåtliga beslut att ringa kl 22.00:
– Varför ringer du så här sent? Ringer du till Skatteverket så här sent också?
Vännen genomförde ändå sitt ärende mot idiotens vilja. Det hela slutade med att luren slängdes på i andra ändan och där stod hon förvånad utan att få sitt ärende utfört.
När jag hörde detta skrev jag ett mail till högsta polisledningen och förklarade att om inte 114 14 fungerar efter 22.00 på kvällen måste de upplysa folket i landet om att de snällt måste vänta tills nästa morgon med att polisanmäla. Möjligt att mitt mail var tillspetsat, det kan ju bli så i stridens hetta.
Nästa dag berättade min vän att polisen hon ringde kvällen före ringde upp henne dagen efter och sade helt frankt att nu var hennes anmälan klar. Nu var han nästan överdrivet trevlig och önskade henne en bra dag osv. Det “står utom all rimlig tvivel” att mitt tillspetsade mail gjorde skillnad!
Skall det verkligen vara så här? Vem har bestämt det?
Jag läste i tidningen för en stund sedan om en cancersjuk person som blev nekad sjukpenning. Återigen drabbas “folket” av myndighetspersoners obetalda och synnerligen empatilösa ovilja. Varför är det så? Faktum är att det inte bara handlar om en linje av empatilös ovilja. Det är en linje som är oerhört fast och är svårare att rubba än en felaktig betalningsanmärkning. Det kvittar att man kan visa upp reglerna för tjänstemannen där det tydligt framgår att det handlats fel! Den uppdragna spikraka myndighetslinjen ligger än mer fast! Det är som en pitbullterrier, den biter hårdare ju mer bytet försöker komma loss. Den drabbade av en sådan myndighetsperson är från nu helt såld och utom all räddning. Myndighetspersonen kommer aldrig att ändra sitt beslut oavsett regler eller något annat, därmed basta!
Skall det verkligen vara så här? Vem har bestämt det?
Jag skulle kunna rada upp hundratals exempel som både är värre och mer svårbegripligt än ovanstående. Inte minst inom vår “rättvisa” där folk råkat riktigt illa ut för resten av livet där lösningen kunde legat i att en myndighetsperson bara rivit av sig plåtkostymen. Men icke, för dessa myndighetspersoner ser inte människan bakom deras ödesdigra beslut, de ser bara en benhård spikrak linje som måste följas, styrd av regler eller inte, det saknar helt betydelse. Det är det egna beslutet, myndighetspersonen gör, som är regeln så tung att den står över alla lagar.
Skall det verkligen vara så här? Vem har bestämt det?
Frågan är inte “höftad” för “Vem har bestämt det?” har i allra högsta grad en verkshöjd värd att ta på allvar. Det är tom så att “Vem har bestämt det?” omfattas av en fundamental del av de demokratiska spelreglerna. Vad jag vill säga är att de myndighetspersoner vars beslut syns och hörs mest bryter mot våra fundamentala demokratiska regler på ett sätt som gränsar till diktatur. Det är till och med på det viset att det enda de är känsliga för är när allmänheten visar sina känlsor mot diktatur genom att gå ut på gator och torg där det pekas mot vem som är diktatorn, dvs vem som bryter mot fundamentala emaptiska regler till förmån för den fastgjutna raka linjen. Det är först då man plötsligt ser att den fastgutna raka linjen som, enligt myndighetspersoner, inte går att rubba, egentligen bara är ett sätt för en enkel person, förpassad in i ett ensamt hörn, att hävda sig, att bli något! Känslan är euforisk och lyfter myndighetspersonen upp på pedistalen där hon, enligt sig själv, egentligen hör hemma.
Samma mekanismer ligger bakom näthat, mobbing, hacking och mycket annat djävulskap folk får utstå bara för att individen på andra sidan “telefonlinjen” är psykiskt störd. Det ligger i myndigheters förbannade uppgifter att se till att sådant här aldrig händer. Om en myndighetsperson förstört livet för människor är det den myndighetspersonens chefer i rakt uppstigande led ända in i Riksdagen, genom korridorer fram till självaste Statsministern som bär ansvaret för att killen på andra sidan “telefonlinjen” bar sig så illa åt mot min vän, dvs det är en demokratisk fråga där folkets åsikt väger tyngst.
Så skall det verkligen vara! Vem kan ställa sig emot det?