I DN har en journalist skirivit om näthatet och varför den finns:
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nathatarna-ger-uttryck-for-de-bortsorterades-rost/
Skribenten av detta inlägg i DN har totalt tappat fotfästet! Om man, som jag och min familj, blivit drabbad av näthat ser man en helt annan bild. DN journalisten ser förmodligen bara hatet han får i mail. Jag kan tänka mig att sådant hat riktar sig till en artikel eller det sätt en journalist väljer att lägga sig åsiktsmässigt.
Näthat är ljusår mer än det, näthat är ett hat mot enskilda utvalda personer som hatas och omskrivs så mycket och så illa att offren funderar på att ta sina liv. Min dotter försökte tre gånger ta sitt liv! Näthat är ingen jävla journalistisk lek med olika politiska inriktingar och missförstådda fattiga. De flesta näthatare vi grävt fram är mellan 50 och 65 år, många är akademiker men de flesta är “vanliga” människor av stor variation. Nästan alla håller på partier som hatar invandring och en stor majoritet har någon slags psykisk åkomma. Eller rättare sagt, ALLA näthatare har psykiska åkommer av något slag för annars skulle de inte näthata, eller hur?
Jag drar alltså slutsatsen att näthat beror på personer med psykiska problem som genom internets intåg och med det de framväxande elektroniska mötesplatserna på nätet där de tillåts vara helt anonyma och i yttrandefrihetens namn få trakasera sina medmänniskor till döds. Ägarna till dessa elektroniska mötesplatser är minst lika störda som näthatarna där den absolut värsta av alla är Flashback!
Man kan, utan att skämmas, säga att Flashback är Världens största motagning för personer som mår dåligt och som fullständigt saknar förståelse för enskilda människors krav på intrigitet.
Här skriver den eminente journalisten Åsa Linderborg på Aftonbladet svar på sak till Jonas Thentes artikel: http://www.aftonbladet.se/kultur/article18759376.ab Åsas inlägg är inget annat än en lysande syn på näthatet!
Så länge våra rättsvårdande myndigheter inte lyfter ett finger för att stoppa idioterna på nätet är den enda medicinen att vara stenhårda mot dem och dra fram dem i ljuset för att visa vilka de är. Om man gör det i tillräcklig stor omfattning kommer de snart att försvinna därför att dessa människor tillhör de fegaste skaran i vårt samhälle. Risken är dock att vårdinsatserna måste ökas om de inte längre kan använda förtal som medicinering då de verkar vara psykiskt sjuka hela bunten. Jag drar den slutsatsen då en frisk person aldrig någonsin skulle ge sig på att förtala andra helt okända människor.