Jag kan säga att jag ALDRIG i hela mitt liv blivit kontaktad av vare sig Australiensisk polis eller någon familj som vill att bilder jag påstås ha publicerat skall tas bort. Det har helt enkelt inte skett. Det kommer hatarna såklart aldrig tro på men så är det, det har aldrig hänt, jag har aldrig på något vis haft en sådan förfrågan eller kontakt.
Däremot har jag varit i kontakt med många olika myndigheter i flera länder i olika yttrandefrihetsrelaterade frågor, bla Tyskland. Jag har däremot aldrig varit i kontakt med någon från Australien. En fråga jag varit inblandad i har diskuterats i Australiens senat. Men ingen har haft kontakt med mig och jag aldrig dem.
Tro vad ni vill men så är det. Det är helt enkelt en dum myt som jag inte vet varifrån den kommer.
Därtill, när jag arresterades hade jag redan förändrat mitt liv och tagit kontakt med socialen för första gången någonsin, där jag bad om hjälp för min missbruksproblematik mm. De lät mig gå på olika program som hjälpte mig mycket. Jag blev bättre och bättre, det tog längre och längre tid mellan återfallen. Jag började också sälja av mina skelettdelar, mitt intresse för humanosteologi hade svalnat. Hela tiden bad jag själv om vård. Jag hade förändrat mitt liv i grunden och jag rörde knappt dator och Internet under mycket lång tid. Augusti 2010 tror jag att jag skickade det sista emailet (med dator) under den perioden och jag åkte fast September 2012. Alltså två år utan email via dator.
Alla hemsidor jag ägt har jag lagt ned eller misskött så att de inte existerar längre, vad jag vet. Detta hände under samma tidsperiod som ovan.
Så nu slutar vi alla prata skit. Om något fått mig till att bli en ”sämre” människa är det den behandling jag råkat ut för på nätet sedan jag häktades. Jag har varit i helvetet, med mina känslor, och tankarna har handlat om hämnd och mycket annat.
Innan jag åkte fast så fanns det exempelvis folk som hade gjort mig illa och var skyldiga mig pengar mm utan att jag brydde mig. Före min påbörjade förändring, December 2010, kunde jag vara riktigt grym och höll koll på allt folk var skyldiga mig och de som gjort mig illa. När jag förändrades och drogerna försvann, samtidigt som jag började på KBT med mera (på egen begäran), struntade jag i allt och med upphörde att vara arg över de som inte lämnade tillbaka pengar eller gjort mig illa. Allt kändes så litet och trivialt men jag var nöjd (även om jag ville göra slut med min dåvarande flickvän).
Tragedin September 2012 var början på en regression till “gamla jag”. Först började det med en jättelik sorg därefter en fruktansvärd ilska över den skada jag orsakats av falska anklagelser, uthängningar och mycket annat (det tackar jag Kristina Ehrenborg-Staffas för).
Jag ville verkligen hämnas, jag ville slakta de jag hatade, hamnade i dåligt sällskap igen (mycket pga den utanförskap jag led av vid tillfället). Alkoholen kom in i bilden återigen och ilskan styrde, jag drevs av hämnden men också vissheten om att jag hade rätt, fullständigt helt jävla rätt.
Utöver att jag hade rätt i mitt rättsmål (vilket jag senare friades från griftefridsbrott i Hovrätten) tyckte jag att jag också hade rätt att göra vad jag ville med de människor som skadat mig.
Jag gick vid denna tidpunkt hos rättspsyk öppenvård och hade en övervakare. Alla var jättebra och fina människor och de märkte hur jag förföll in i hat och avsky för samhället och allt och alla. Jag kallade till och med min övervakare ”Du är bara inget annat än en jävla plit” och det var verkligen tragiskt att jag lät det gå ut över henne. Min övervakare är verkligen en av de finaste och mest godhjärtade människor jag träffat och hon tog min ilska och sorg på ett väldigt bra vis. Förövrigt var den rättspsykiatriska behandlingen jag dömdes till nästan identisk om inte lite slappare än den jag gick på innan jag åkte fast.
Men “turligt nog” råkade jag ut för en fruktansvärd och dödlig händelse, som jag överlevde, och som fick mig att tänka om. Jag hade redan lämnat det dåliga bakom mig och det var dags att rycka upp mig igen med höga egenkrav som att jag bla krävde av rättspsyk att jag skulle komma in varje dag och blåsa för alkohol med mera, och fick göra det också.
Jag vann i hovrätten emot den, enligt mig bevisligen, lögnaktiga åklagaren Kristina Ehrenborg-Staffas. Under tiden träffade jag en underbar kvinna som jag numera är förlovad och sambo med. Hon är min drömkvinna. Ilskan kvarstår fortfarande till en del men den eroderar för varje dag som går, jag är snarare på väg tillbaka emot sorg igen.
Hämnd av den natur jag ville förr känns avlägset idag och kvinna jag älskar att tänka på, framför mig själv, är en del i processen. Att jag säljer mina skelettdelar idag är av samma anledning som tiden före jag åkte fast, jag är helt enkelt inte lika intresserad av ämnet längre.
Ovanstående är mer öppenhjärtlig än vad någon av er Flashbackfegisar skulle våga skriva om er själva. Men jag är orädd för allt, till skillnad från er som är så fega. Nätets största fegis är näthataren, så är det bara! KVL’s avbön är ett stort undantag, det var en rörande läsning.
Men Flashback har bara gjort skada, jag kommer ge igen, det kan ni alla vara säkra på. Naturligtvis vet jag att jag endast kan skada Flashback, forumet kommer bara flytta runt och fortsätta förstöra liv. Men Flashback kommer uppleva något väldigt uppenbart, ett mer repressivt samhälle vad gäller Internet. Större befogenheter till Polis vad gäller nätrelaterade brott samt ett samhälle som möjligen kommer att vara början till slutet för Flashback och det har forumet endast sig själva att tacka för. Frihetens dödgrävare brukar ofta vara dess profitörer och de som också missbrukar den. Jag personligen skulle inte ha något emot Internetkörkort eller liknande. Jag skiter nämligen i Internet.
Flashback är inte yttrandefrihet, det är en illusion. Vilken idiot som helst borde kunna se igenom det. Jag har stått på yttrandefrihetens barrikader med risk för mitt liv mer än, troligen, 99,9% av de som är aktiva på forumet nu. Jag har vågat och jag har sagt till folk att jag håller inte med dig men jag hjälper dig att få ut ditt budskap. Men jag har aldrig näthatat på det vis som Flashback tillåter.
Självklart kommer trollen på Flashback missförstå eller vantolka detta inlägg som hot, eller hur patetisk eller sjuk jag är. Det är sådana de är men de växer också upp en vacker dag.
/Helena