Åklagare i Sverige har i det närmaste gränslösa befogenheter. I USA kan man i filmer ibland se domare som sätter åklagare “på plats”. I Sverige fungerar det inte alltid så då åklagare har en högre ställning än domare i pågående förhandlingar. Hårdrar man det kan faktiskt en åklagare styra rättegången som denne vill. Det är förvisso sällan detta händer men vi har i Sverige ett litet antal åklagare som ibland inte drar sig för att sätta domare “på plats” och ange tonen för rättegången. Detta och flera andra sätt att verka har tvingat Riksåklagaren att ta fram etiska riktlinjer för åklagare:
RåR 2014:1 Etiska riktlinjer
Etiska riktlinjer för åklagarväsendetÅklagare fattar beslut som kan ha stor betydelse för enskilda personer. Både åklagare och andra anställda inom åklagarväsendet möter dagligen många människor som på olika sätt är berörda av vårt arbete. Inte sällan ställs vi inför svåra avvägningar.
De etiska riktlinjerna ska vara ett stöd för alla anställda inom Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten, både i beslutsfattandet och i det dagliga förhållningssättet inom och utom arbetet. Riktlinjerna ska bidra till hög kvalitet i verksamheten och därmed till att skapa förtroende för myndigheterna och de beslut som fattas inom dem.
Riktlinjerna har föregåtts av diskussioner på ett stort antal arbetsplatser inom åklagarväsendet. De gäller tillsvidare, men ska efterhand uppdateras utifrån de behov som uppstår. Avsikten är att riktlinjerna också ska användas i interna utbildningar och i fortsatta diskussioner på arbetsplatserna.
Ur ovanstående drar vi följande poäng:
Åklagare fattar beslut som kan ha stor betydelse för enskilda personer
En åklagare som inte tänker på konsekvenserna för drabbade i sitt handlande måste tänka om. Åklagarverksamheten är ingen cirkus där man kan kalla till presskonferens för småsaker. Än värre blir det när hela världens media anländer till presskonferensen. Detta river upp hinder för den drabbade och dess anhöriga, som kan vara omöjliga att ta sig över, för att kunna gå vidare med ett normalt liv. Går en åklagare ut i media borde det göras endast i mycket stora fall som redan innan mött en landsomfattande mediestorm. Åklagarens avsikt skall då absolut inte vara att blåsa under mediestormen med än mer häpnadsväckande uppgifter, utan åklagarens uppgift skall vara att rätta media med att föra fram konkreta uppgifter som bygger på vad som bevisats i utredningen. Sådant som inte bevisats är ett rent tjänstefelet att gå ut med, eller blåsa upp med syftet att sprida ett hat mot den åtalade som kan leda till en felaktigt fällande dom och som underblåser mediestormen och näthatet som alltid följer i dess spår. Om åklagaren dessutom blåser upp detaljer som inte ens ingår i utredningen, eller är en mycket svag del av densamma av samma orsak som ovan, blåser det upp en än värre mediestorm och ett näthat som saknar gränser. Om detta dessutom görs ut till hela världen handlar det om människor som står inför en snar undergång. När människor som är noggranna med att vara lågmälda och vara väldigt privat i sin livsföring kan ett åklagarbeslut enligt ovan vara en dödsdom, skyldiga eller inte. Ett sådant “övervåld” skall genast rendera i ett åtal mot åklagaren. Ett tilltag som borde ge åklagaren avsked “på stående fot” är att gå ett steg längre och uppmana folket att läsa förtalsmaskinen Flashback.
Inte sällan ställs vi inför svåra avvägningar.
När en åklagare skall fatta ett beslut skall det vägas på guldvåg. Allra minsta fel och en oskyldig kan råka väldigt illa ut. Om betänketiden är för kort eller beslutet bygger på dåligt underlag kan liv spolieras på några sekunder. Åklagare måste helt enkelt vara pedantiskt noggranna i sitt val av beslut och hellre “fria än fälla”, som det så fint heter, också i sina dagliga enkla beslut. Om åklagaren slarvar eller medvetet beslutar fel byggs en bas upp som ett näthat sedan kan bygga på. Ett felaktigt beslut kan alltså leda fram till det enligt stycket här ovan och spoliera hela familjer för lång tid fram eller helt enkelt ta livet av drabbade.
I det dagliga förhållningssättet inom och utom arbetet.
En åklagare, med den makt en sådan besitter, måste helt enkelt använda sig av ett förhållningssätt som håller alla tvivel borta från att åklagaren är korrupt eller har en egen agenda. Åklagaren måste absolut hålla borta egna moraliska värderingar kring personer och handlingar, vare sig påstådda händelser hänt eller inte. En åklagare skall vara en person som man automatiskt tror på och skall kunna lita på i alla situationer. Det får inte finnas minsta tvivel på att åklagren gör sitt jobb väl och för allas bästa, även för den åtalade. Ett problem här kan vara att det inte är så intressant att lyfta detaljer som kan fria en misstänkt utan dessa detaljer göms undan och visas inte ens om den åtalade ber om det. En sådan liten miss kan skapa oerhörda problem längre fram för den åtalade och dess anhöriga. Ett sådant medvetet val skall absolut rendera en kännbar läxa för åklagaren då det kan fälla en oskyldig. Vidare måste en åklagare vara restrektiv med vad som sägs eller visas om en åtalad. Det är rent oförskämt att exempelvis i en rättegångspaus, sitta tillsammans med åhörare, och rada upp känsliga bilder på pausrummets bord med full insyn för alla rättegångens åhörare där det också kan finnas näthatare som lätt snappar upp informationen i bilderna och för det vidare på sociala medier.
Riktlinjerna ska bidra till hög kvalitet
Riksåklagaren har tagit fram ett dokument med etiska riktlinjer som stöd i arbetet att inte göra de misstag som nämns i denna artikel. Åklagare skall inte bara läsa dokumentet och kunna det utantill utan de skall också tillägna sig innehållet på ett sätt att oetiska tilltag aldrig kommer att hända. Åklagare har en sådan ställning att ett felaktigt etiskt val genast skall renderas i ett åtgärdspaket.
Skapa förtroende för myndigheterna
Denna fråga är oerhört viktig för vårt samhälles existens. Om våra medborgare tappar förtroendet för exempelvis rättsväsendet är vi illa ute. En god hjälp åt att tappa förtroendet kan byggas upp genom åklagare som missbrukar eller har missförstått hur de skall bete sig och göra eller inte göra. Kallar man till presskonferens och domderar över tveksamma moralisk detaljer som klistras på en åtalats panna så är det ett effektiv sätt att skapa misstro över rättsväsendet. Om rättsväsendet underlåter att stävja näthat skapar också det misstroende och än värre om rättsväsendet deltar i näthatandet eller hjälper näthatare att näthata är folket syn på ett rättsväsende, i fritt fall, inte långt borta.
Hur är det
Vi som jobbar mot näthat och granskar varje liten detalj i rättsväsendets arbeta och, som denna artikel handlar om, åklagarnas arbete, finner flera märkliga beslut och handlingar som visserligen inte strider mot lagar eller etiska regler men väl underlåter att göra något åt näthatet. Åklagare verkar vara livrädda för att ta i anmälda näthat ens med tång. Näthat på Flashback som skapar trådar med miljontals besökare och tiotusentals poster anses inte vara av allmänt intresse. Inte ens om den eller de som förtalas också valsat runt i media i månader, tom utanför Sverige, samtidigt som de förtalats i trådar med miljoner besökare, anses vara av allmänt intresse (om ett förtalsmål är av “allmänt intresse” driver åklagaren målet).
Inte konstigt alls att folket tappar tilltron till åklagarämbetet. Hur löser rättsväsendet det?
Läs Riksåklagarens riktlinjer , den visar att några få åklagare i stort sett struntar i riktlinjerna eller inte har tillägnat sig dem.
Vad gör rättsväsendet för att stävja det problemet? Inget?